Septembersolen lyser och min trädgård är som edens lustgård. Söta äpplen dignar från träden. Men nyhetsrapporteringen från krigets Syrien - just nu helvetet på jorden - skär rakt in i idyllen.
Att gasa ihjäl sin egen befolkning överträffar de mesta i brutalitet och ondska. Och det strider naturligtvis mot internationell rätt. Att det inte går att lösa konflikten med militära medel inser man enkelt i den komplexa situation som råder i Syrien. Men Fredrik Reinfeldts besked till Barack Obama att Sverige inväntar besked och beslut från FN:s säker hetsråd skaver. I praktiken innebär statsministerns besked att brott mot internationell rätt inte får några konsekvenser. Att en regim kan mörda och göra precis vad som helst mot sin befolkning. För så länge ett enda land i FN:s säkerhetsråd håller emot kommer omvärlden inte att agera. Allt enligt regelboken.
Historien upprepar sig. Särskilt tänker jag tillbaka på 1990-talets Balkan och FN:s katastrofala insatser. Utan USA:s insats tack vare bland annat Bill Clintons stora engagemang hade krypskyttarna och granatkastarna fortsatt terrorn mot civilbefolkningen i Sarajevo mycket längre än vad de gjorde. När jag var LUF-ordförande besökte jag det belägra Sarajevo flera gånger. Det gjorde avtryck för resten av livet. Massakern i Screbrenica hade aldrig behövt ske om omvärlden fört en annan politik redan från början.
Men Syrien handlar inte bara om Syrien. Massmord, massvåldtäkter och den typen av helt fruktansvärda övergrepp mot mänskligheten påverkar även oss, eftersom de leder till uppgivenhet.
Det är lätt att tänka att våra egna problem inte är något att klaga över. Och så slutar vi att bry oss, att engagera oss för sådant som är smått och oviktigt, i relation till mänskliga tragedier och katastrofer. Och stora långsiktiga frågor som klimat- och miljöproblem får stå tillbaka.
Nu när jag sitter under mitt äppelträd och skriver och hör glada skratt från barnen som leker i solen bestämmer jag mig för att konflikten i Syrien inte ska få stjäla tid från allt annat som är viktigt. Det bästa vi kan göra är att fortsätta utveckla samhället i stort och smått. I relation till det som sker i Syrien är kampen mot kemikalier i leksaker helt oviktigt, för att inte säga apart. Men om vi slutade att engagera oss för sådana frågor som är normalt att bry sig om, så skulle vi kapitulera inför ondskan. Det får vi inte göra. Det får bli mitt sätt att protestera. Mitt medlemskap i Röda Korset är ett annat sätt att åtminstone stödja det humanitära arbetet som sker på plats. Även om ingenting är tillräckligt just nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar